Man är ju inte mer än människa.
Kul...fast nä.
Jag vet inte hur jag känner och om jag vill fortsätta med detta.
När jag är med dig så är allt fint och känns som det kommer fortsätta vara så hela tiden.
Men ändras ju fort när vi kommer ut bland folk...
Då vill du att vi ska ses som vänner, för du tycker ingen ska veta om att vi dejtar för du känner stress och press på dig..
Jag får känslan över att du skäms eller bara leker med mig tills du hittar någon annan, någon bättre.
Men så frågar jag, och för stunden känns det bra när jag hör dig säga att det inte är så.
Men försvinner lika fort igen.
Blir precis som med "c"...
Jag vill inte dölja något, jag vill kunna få visa för alla vem jag tycker om, jag behöver få känna mig omtyckt, KÄRLEK, det är väl inte alldeles för mycket begärt!?
Detta är ju även lite kul.
Vi är inte speciellt lika någonstans överhuvudtaget, olika musiksmak, klädstil, intressen.
Det enda jag kan komma på som vi har gemensamt är väl vår ålder, ändå är det något som gör att jag tycker om dig, ska tänka vidare, noggrant på hur jag ska göra.
Tips?
xoxo // i
